Поездка

English

Another business trip. The endless highway stretches before me like a grey ribbon. In the passenger seat, I wage a constant, losing battle against sleep. My eyelids feel like lead weights, the monotonous hum of the engine a powerful lullaby.

And then there’s him. Alexei, the driver. He sits as if carved from stone, his hands resting lightly yet precisely on the wheel at «ten and two.» His gaze is fixed on the road ahead, unblinking, unwavering. Not a glance at the mesmerizing screen of his phone, not a sip of coffee, not a single unnecessary movement. Just pure, focused presence. A true professional in a world of distractions.

My foggy mind drifts away from spreadsheets and meetings to the world flashing by outside. Oh, what beautiful nature. We pass rolling hills covered in pine and birch—sopki, I learned they’re called here. Majestic and ancient, wearing patches of dark green forest like fur coats.

A sign for a small, unnamed road catches my eye. How interesting it would be to turn there, to see where that winding dirt path leads. Maybe to a hidden lake or an old logging village. Later, a river appears, running parallel to the highway, glinting silver in the sun. I imagine resting on its bank, feet in the cold water, listening to nothing but the current and the wind in the trees. Or better yet, rafting down it, letting it carry me away from deadlines and obligations.

But the car doesn’t deviate. Alexei, the unmovable guardian of the itinerary, keeps us perfectly on course. The forests thicken, then give way to open fields, then close in again. It’s a symphony of green and gold, a postcard of tranquility I can only observe through the glass. My thoughts are free to wander these landscapes, even as my body remains trapped in this metal cocoon, hurtling towards another city, another hotel. Thanks to Alexei’s silent competence, at least the journey is peaceful. The battle with sleep resumes. The road goes on.

—

中文 (Chinese)

又是一次出差。无尽的高速公路像一条灰色丝带在我面前延伸。我坐在副驾驶座上，与睡意进行着一场持续且必输的战斗。我的眼皮像铅一样重，发动机单调的嗡嗡声是强效的催眠曲。

而他——阿列克谢，司机——则截然不同。他像石头雕刻一样坐着，双手轻盈而精准地放在“十点和两点”的位置。他的目光凝视着前方的道路，一眨不眨，坚定不移。不看一眼他手机上迷人的屏幕，不喝一口咖啡，没有一个多余的动作。只有纯粹、专注的存在感。一个分心世界里的真正专业人士。

我昏沉的思绪从电子表格和会议飘向窗外飞逝的世界。啊，多么美丽的自然风光。我们驶过覆盖着松树和白桦树的起伏山丘——我得知它们在这里被称为丘陵。庄严而古老，像穿着深绿色森林的毛皮大衣。

一个指向无名小路的路标吸引了我的目光。要是能拐进那里看看该多有趣，看看那条蜿蜒的土路通向何方。也许是通向一个隐秘的湖泊，或是一个古老的伐木村。过了一会儿，一条河流出现了，与高速公路平行，在阳光下泛着银光。我幻想着在它的岸边休息，双脚浸入冰冷的水中，耳边只有水流声和林间的风声。或者更好，顺着它漂流而下，让它带我远离截止日期和责任。

但汽车没有偏离路线。阿列克谢，这个行程不可动摇的守护者，让我们严格保持在路线上。森林变得茂密，然后让位于开阔的田野，接着又再次合拢。这是一曲绿色与金色的交响乐，一张宁静的明信片，而我只能透过玻璃观察。我的思绪可以自由地漫步于这些风景之中，即使我的身体仍被困在这个金属茧里，飞驰向下一个城市、另一家酒店。多亏了阿列克谢沉默的可靠，至少这段旅程是宁静的。与睡意的战斗重新开始。路，还在延伸。

—

Medžuslovjansky (Interslavic)

Opět služebna put. Bezkonečnoje avtocesta tянet se pred nami kao siva traka. V sede za putnikami ja vedu postojannu, proigravajuču bitvu protiv sna. Moje veki sut težke kao olovo, monotonny huk motora – močna uspavanka.

A potom jest on. Aleksej, šofer. On sedi jako vkoplјeny v zemlju, ego ruke ležat lеgko no točno na volanu na «deset i dve». Ego vzglad jest uprјen v dorogu pred nami, bez miganja, nepokolebly. Ni jednogo vzglada na očarovajučy ekran ego telefona, ni jednogo gлотka kafe, ni jedinogo nepotrеbnogo dviženja. Toliko čisty, fokusirovany prisutnost. Istinny profesional v svetě rasejanosti.

Moj zamučenny um odplava od tabelov i sastankov k svetu, ktory bliskaje sę mimo okna. Oh, kakaja krasiva priroda. My projezdјamo volnistye hоlmу, pokrytyе sosnami i brеzami – sopki, kak ja učil sę ih nazyvati tut. Veličestveny i drevny, nosеči lоskuty temno-zelenogo lesa kao kožuh.

Znak k maloj, bezymennoj dorogе lovi moj vzglad. Kako interesno by bylo zеhati tuda, viděti, kuda vеdеt ta izvivаjuča se gruntova cesta. Možet byt k skrytomu jezeru ili staromu dеrevjanskomu selu. Pozdněје, rеka pojavjaеt sę, bеgušča paralelno s avtocestoju, blistajušča serebrom v solncu. Ja zamyslјam se odpočyvati na jeјom beregu, s nogami v holodnoj vodě, slušajušči ničto krome tečenja i vеtra v dеrevjah. Ili ješče lеpše, splaviti se po nеј, pustivši јu otnesti mene proč ot rokоv i obјazateljstv.

No avtomobil ne otklonjaёt sę. Aleksej, nepokolebimy straž itinerara, drži nas točno na kurse. Lеsa stanоvјаt sę gustymi, potom ustupaјut otkrytym poljam, potom sнова zatvoraјut sę. To jest simfonija zelenogo i zolotogo, otkrytka spokoja, kotoruju ja mogu tolko nabljudati skvoz steklo. Moje mysli sut svobodny bluditi po tym peјzažam, dаže kogda moje telo ostajеt sę v pasti v etom metalnom kokone, nesučemu sę k drugomu gorodu, drugomu hotelu. Blagodarja tihoj kompetentnosti Alekseja, po krajnej merě, putovanje jest mirno. Bitva protiv sna prodolžaёt sę. Doroga idеt dalje.

—

日本語 (Japanese)

また出張だ。果てしなく続く高速道路が灰色のリボンのように目の前に伸びている。助手席で、私は眠気と絶え間ない、負け戦いを繰り広げている。まぶたは鉛のおもりのように重く、エンジンの単調な唸りは強力な子守歌だ。

そして彼がいる。アレクセイ、ドライバーだ。彼はまるで地面に埋め込まれたかのように座り、手は「10時と2時」の位置で軽やかだが正確にハンドルに置かれている。彼の視線は前方の道路に固定され、まばたきもなく、揺るぎない。彼の携帯電話の魅惑的な画面をちらりと見ることも、コーヒーを一口飲むことも、無駄な動きを一つすることもない。ただ純粋で、集中した存在感だ。気が散る世界における真のプロフェッショナルだ。

私の曇った頭は、スプレッドシートや会議から、外を流れる世界へと漂流する。ああ、なんて美しい自然だ。松と樺に覆われたなだらかな丘を通り過ぎる。ここではソプキと呼ばれると学んだ。威厳に満ちて古風で、深緑の森のパッチを毛皮のコートのようにまとっている。

無名の小さな道を示す標識が目を引く。あそこに曲がって行ったらどんなに面白いだろう、あの曲がりくねった未舗装路がどこへ続くのか見てみたい。隠れた湖や古い伐採村かもしれない。しばらくすると、川が現れ、高速道路と並行して流れ、太陽の下で銀色にきらめいている。私はその岸辺で休むことを想像する、冷たい水に足を浸して、流れの音と木々を渡る風の音だけを聞きながら。あるいはもっと良いことに、筏で下流へ下り、締切や義務から私を連れ去ってくれるのに任せる。

しかし車はそれない。アレクセイ、旅程の不動の守護者は、私たちを正確にコースに保つ。森は濃くなり、そして開けた野原に道を譲り、また森に閉ざされる。それは緑と金の交響曲、静けさの絵葉書で、私はガラス越しに観察することしかできない。私の思考はこれらの風景を自由にさまようことができるが、私の体はこの金属の繭に閉じ込められたまま、別の都市、別のホテルへと突き進んでいる。アレクセイの静かな有能さのおかげで、少なくとも旅は平穏だ。眠気との戦いが再開する。道は続く。

—

Svenska (Swedish)

Ännu en affärsresa. Den ändlösa motorvägen sträcker ut sig framför mig som ett grått band. I passagerarsätet för jag ett konstant, förlorande krig mot sömnen. Mina ögonlock känns som blyvikter, motorens monotona brum en kraftfull vaggvisa.

Och sedan finns han. Alexei, föraren. Han sitter som vore han uthuggen ur sten, hans händer vilar lätt men precist på ratten i «tio och två». Hans blick är fixerad vid vägen framför, utan att blinka, orubblig. Inte en blick på hans phones förtrollande skärm, inte en klunk kaffe, inte en enda onödig rörelse. Bara ren, fokuserad närvaro. En sann professionell i en värld av distraktioner.

Mitt dimmiga sinne glider bort från kalkylark och möten till världen som flyger förbi utanför. Åh, vilken vacker natur. Vi passerar böljande kullar täckta av tall och björk – sopki, lärde jag mig att de kallas här. Majestätiska och uråldriga, klädda i fläckar av mörkgrön skog som pälskappor.

Ett skylt mot en liten, namnlös väg fångar min blick. Hur intressant vore det inte att svänga in där, att se vart den slingrande grusvägen leder. Kanske till en dold sjö eller en gammal skogsbruksby. Senare dyker en flod upp, som löper parallellt med motorvägen, glittrande silver i solen. Jag föreställer mig att vila på dess strand, med fötterna i det kalla vattnet, och bara lyssna på strömmen och vinden i träden. Eller ännu bättre, att flotta nedför den, låta den bära mig bort från deadlines och förpliktelser.

Men bilen avviker inte. Alexei, itinerärens orubblige väktare, håller oss perfekt på kurs. Skogarna tätnar, ger sedan vika för öppna fält, för att sedan sluta sig igen. Det är en symfoni av grönt och guld, ett vykort av lugn som jag bara kan betrakta genom glaset. Mina tankar är fria att vandra i dessa landskap, även om min kropp förblir fångad i denna metallkokong, på väg mot ännu en stad, ett till hotell. Tack vare Alexeis tysta kompetens är åtminstone resan fridfull. Kampen mot sömnen återupptas. Vägen fortsätter.

—

Deutsch (German)

Wieder eine Dienstreise. Die endlose Autobahn erstreckt sich vor mir wie ein graues Band. Auf dem Beifahrersitz führe ich einen ständigen, verlustreichen Kampf gegen den Schlaf. Meine Augenlider fühlen sich an wie Bleigewichte, das monotone Brummen des Motors ein starkes Schlaflied.

Und dann ist da er. Alexei, der Fahrer. Er sitzt, als wäre er in den Boden gemeißelt, seine Hände ruhen leicht und doch präzise auf dem Lenkrad in «zehn vor zwei». Sein Blick ist starr auf die Straße vor uns gerichtet, unverwandt, unerschütterlich. Kein Blick auf den faszinierenden Bildschirm seines Handys, kein Schluck Kaffee, keine unnötige Bewegung. Einfach reine, fokussierte Präsenz. Ein echter Professioneller in einer Welt der Ablenkungen.

Mein benebelter Geist schweift weg von Tabellen und Meetings zu der vorbeifliegenden Welt draußen. Oh, was für eine wunderschöne Natur. Wir passieren sanfte Hügel, bedeckt mit Kiefern und Birken – Sopki, wie ich lernte, nennt man sie hier. Majestätisch und uralt, mit Flecken dunkelgrünen Waldes wie Pelzmäntel bedeckt.

Ein Schild zu einer kleinen, namenlosen Straße fängt meinen Blick. Wie interessant wäre es, dort abzubiegen, zu sehen, wohin dieser gewundene Feldweg führt. Vielleicht zu einem versteckten See oder einem alten Holzfällerdorf. Später erscheint ein Fluss, parallel zur Autobahn verlaufend, silbern in der Sonne glitzernd. Ich stelle mir vor, an seinem Ufer zu ruhen, die Füße im kalten Wasser, lauschend auf nichts als die Strömung und den Wind in den Bäumen. Oder noch besser, ihn mit einem Floß hinabzufahren, mich von Terminen und Verpflichtungen wegtreiben zu lassen.

Aber das Auto weicht nicht ab. Alexei, der unbewegliche Hüter des Reisepfads, hält uns genau auf Kurs. Die Wälder verdichten sich, weichen dann offenen Feldern, schließen sich wieder. Es ist eine Symphonie aus Grün und Gold, eine Postkarte der Ruhe, die ich nur durch die Scheibe betrachten kann. Meine Gedanken sind frei, durch diese Landschaften zu wandern, auch wenn mein Körper in diesem metallenen Kokon gefangen bleibt, auf eine weitere Stadt, ein weiteres Hotel zurast. Dank Alexeis stiller Kompetenz ist die Reise wenigstens friedlich. Der Kampf mit dem Schlaf beginnt von neuem. Die Straße geht weiter.